Nerikeritten 2013

I lördags (25/5) gick jag och mina groomar upp kl 02:15 på natten/morgonen, för att bege oss mot Finnerödja och 50 km tävling med Sept. Jag hade höga förväntningar och var taggad till tusen.

Mål jag satt inför tävlingen:

  • Att rida tävlingen snabbare än 17 km/h
  • Att rida taktiskt och satsa på en placering
  • Att pulsningarna skulle gå snabbare än innan

Första slingan låg vi i toppklungan hela tiden. Vi höll ett högt tempo på ca 17-18 km/h och hade sällskap av bland annat Lena Folkungs två hästar. För en gångs skull så provade jag att hålla ett lite högre tempo i trav, vilket jag har undvikit att göra tidigare. Sept joggar i trav ca 19-20 km/h men jag red inte snabbare än 18 km/h i trav. Jag valde att ta det lugnt med galoppen under första slingan, då hon har lång och snabb galopp vilket gör att det går väldigt fort när vi galopperar. Jag ville inte dra upp tempot allför mycket.

Sept var otroligt pigg och framåt hela tiden. Hon tog faktiskt bettet två gånger och drog iväg - vilket hon aldrig gjort tidigare. Hon försökte ytterligare ett par gånger efter det men då var jag beredd och kunde ta tillbaka henne. 

Väl inne i första grinden gick det helt okej fort att få ner hennes puls. Enligt Pulsklockan låg hon på 56 slag/minut, men när vi kom in till veterinären hade hon tydligen 68(?). Vi blev måttligt förvånade och blev tvungna att pulsa om. Tror hon hade strax under 60 andra gången vi gick in.

Sista slingan vi kom ut på slinga två som tredje eller fjärde ekipage. Red förbi två av de som låg före mig men låg en bra bit efter ledande ekipage (Lena och Bandelero). Jag satte då målet att hålla placeringen jag låg på. Sept kändes väldigt fin och allt gick bra - tills det var 8 km kvar till mål. Jag märkte att hon började ömma på vänster fram när hon trampade på stora stenar. Jag stannade och kollade eftersom hon hade sulor och inte skulle reagera, och då hade hon trampat av sig den framskon. Ringde mina groomar men hade ingen mottagning så de kunde bara uppfatta att Sept hade trampat av sig skon. Jag valde att fortsätta vägen in i mål, men drog ner något på tempot.

När två ekipage som legat bakom kom ikapp mig blev Sept riktigt taggad igen, och vi valde att haka på dem de sista kilometerna. Värt att nämna är att Sept har tidigare gått barfota en del och att hon har bra hovar. Spurtuppgörelsen var på asfalt och jag ville inte riskera någonting där, så vi travade på. Tappade en placering på det men Sept blev taggad och började galoppera då den andra hästen red förbi oss. Tog en liten spurt sista biten som var på gräs och kom mulen efter 2:an.

Sista inpulsningen hände det i stort sett ingenting med hennes puls, hur mycket vi än kylde. Hon låg stadigt på 75 och gick inte ner därifrån. Jag insåg ganska snabbt att hon inte var okej, eftersom hennes puls skulle gått ner bra mycket mer än vad den hade gjort. Hon stod dessutom och skrapade med framhovarna - vilket tyder på att hon var störd av någonting. 

Vi gick in till veterinären och hon hade då 64 i puls. Hur pulsen hade gått ner så pass mycket vet jag ej. Hon ville inte trava bort från veterinären men travade på "hemvägen" och fick ingen anmärkning på aktionen. Jag tycker det var mycket märkligt att hon inte markerade någonting med tanke på att hon inte verkade okej!

 dsc-6246.jpg
Sept och jag, Laxåritten -12

Summering av ritten: Sept var mycket fin och framåt under hela tävlingen. Hon var arbetsvillig och gjorde det jag bad henne om. Hon gick i ett högt tempo och det kändes som att det hela skulle gå vägen - fram tills hon trampade av sig skon och vi kom in efter sista slingan. Jag tycker att hon började slarva med aktionen framåt sista kilometerna, och började då ana att hon inte var helt fräsch. Vi fullföljde ändå, då hon verkade tuffa på sig och kändes bättre igen när vi närmade oss slutspurten. Jag tror att snitthastigheten blev ca 18 km/h, vilket innebär att vi åtminstone höll snitten jag hade satt som mål.

Att vi åkte ut vid målgång var otroligt surt. Men det var rättvist, då Sept inte kändes okej och det hade känts konstlat om vi hade blivit godkända på pulsen och fått en placering - eftersom jag märkte att hon hade ont någonstans. Jag anar att det var i frambenen/frambenet(?) som hon hade ont - kanske berodde det på att hon trampat av sig skon? Det är svårt att säga, men hon är väldigt stor och har lätt för att bli framtung. Kanske blev det helt enkelt för mycket tyngd på framkärran? Det är i alla fall någonting jag kommer tänka på i framtiden och jag kommer jobba för att få hennes vikt mer lagd på baken. 

Idag, 27/5, är Sept helt okej. Hon verkar inte ha ont någonstans och verkar inte heller stel i kroppen. Det känns skönt, då jag därav har ett bevis på att det inte var något allvarligt fel på henne i lördags.

/ Josefin

27 May 2013